Korallrev, hängande orkidéträdgårdar, pulserande regnskog och sandstränder vita som snö. Vintern 2013-2014 paddlade vi i den nordligaste delen av Raja Ampat, hjärtat av koralltriangeln i Nya Guinea. Den glesbefolkade skärgården i västra Papua är ett paradis för paddlaren med utmaningar i form av starka tidvattensströmmar och tryckande hetta.

Skymningen faller redan då vi paddlar iväg från dykresorten på ön Gam i Raja Ampats södra skärgård. Bakom oss har vi fyra dagar av dyk på världens mest artrika korallrev, framför oss två veckor paddling i den glest befolkade skärgård som utgör norra delarna av Raja Ampat, ”De fyra kungarna”. Området är ännu rätt okänt i andra sammanhang än dykning, men naturen ovanför ytan är minst lika unik och upplevs bäst från kajak. Våra Feathercraft-kajaker har vi hämtat med oss från Sverige och plockat ihop under kvällarna på dykcentret. Kajakerna är inte ens fullastade trots att vi har med oss utrustning och mat för två veckor, bland annat fem kameror och en videokamera samt snorkelgrejor.

Planen för paddlingen är klar; först utforskar vi den stora viken Kabui med sina otaliga klippöar och sedan paddlar vi ut på öppna havet, tar i land på små öar för att slutligen försöka fixa transport från en av de små fiskebyarna till och från ögruppen Wayag längst ute i havet. Det trolska Wayags mjuka toppar förekommer på all reklam om Raja Ampat trots att få besöker de avlägsna öarna.

Den första natten och det nya året 2014 tar vi emot på en strand i Kabui Bay. Vi bränner tomtebloss och dricker champagne i den sammetssvarta natten ackompanjerade av regnskogens alla ljud medan eremitkrabborna kryper kring tårna. Tidvattnet drar ut och lämnar koraller och sjöstjärnor bara, småfisk hoppar i pölarna.

Utmaningen: hitta tältplats!

De följande två dagarna inne i Kabui Bay paddlar vi i ett magiskt och vilt landskap. De stupbranta öarna med sin hängande trassliga växtlighet bildar en stor skärgård längs vikens stränder. Vi glider sakta fram i smala sund, tittar in i grottor, paddlar under klipputhäng. Vi hittar också en mycket gammal och spännande gravgård under en stor utskjutande klippa och bakom träd som ser ut som Enterna i sagan om ringen. Benen har lagts i gamla urholkade båtar och i korgar.

Utmaningen i Kabui Bay är att hitta tältplats, stränderna är antingen rätt uppochner eller täta mangroveträsk. Det finns två stränder som är möjliga att tälta på i norra delen av viken och det hinner bli kolmörkt medan vi letar tältplats. Marelden i mörkret är magnifik! Kajaken plöjer upp en grön lysande fåra i vattnet och varje paddeltag lämnar vi bakom oss i en grön virvel. Äntligen framme röjer vi tältplats bland en massa blå landkrabbor medan fladdermössen ropar i träden ovanför oss. Under natten äter krabborna ett stort hål i en av matpåsarna men bytet blir bara lite grötflingor.

Tidvattnet måste tas i beaktande då man paddlar i området. Den vita strand man ser under lågvatten kan försvinna helt då vattnet stiger. Och vid lågvatten kan revet hindra dig från att lämna stranden. Störst är växlingarna inne i vikarna och de stora fjordarna.

Ut ur Kabui Bay paddlar vi genom den långa naturliga kanal som förbinder viken med öppna havet. Före det långa hoppet ut till ön Peniki, som såg lovande ut på satellitkartorna, äter vi vår lunch vid kanalens mynning. Den täta mangroveskogen ger skydd mot den tryckande hettan, och medan vi tankar energi kan vi beundra korallerna och fiskarna under oss.

Katternas ö

Peniki med sin vita sandstrand ligger öde i kvällssolen, en liten paradisö mitt bland andra små öar med mangrovestränder. Två magra katter jamar på stranden. Tecknen efter att fiskare hållit läger här är uppenbar; plastskräp överallt, trasor, skal av kokosnötter, rester av uppfiskade hajar. Varför katterna hämtats hit förblir ett frågetecken, troligen var stackrarna t

änkta som hajbete. Så kokar vi mat, katterna får massor med nudlar och smältost. Vi tvättar oss i havet och duschar oss med sötvatten ur duschsäcken. Underbart att bli av med saltet! På ön har man i tiderna röjt bort den ursprungliga skogen och planterat kokspalmer, mangoträd och till och med bananträd. Nicke lyckas ta ner några gröna bananer som får mogna på kajakens däck. Jag sörjer katternas öde men kan inte göra något för dem. Runt oss finns bara ödemark och de avlägsna fiskebyarna är fulla med halvvilda hundar.

Sjöstjärneplock

Med kajakerna kan vi paddla över Gofs stora sand- och korallrev där vi plockar upp stora sjöstjärnor för fotografering. Vi strävar vidare mot Wofoh, en liten skyddad ögrupp nära Waigos västra udde och passerar en muslimsk by på vägen där kvinnorna skyggar för kameran. I Raja Ampat är majoriteten av invånarna annars kristna och låter sig gärna fotograferas. Wofoh nås i skymningen och på denna underbara öde plats stannar vi två nätter. Vi snorklar i timmar längs det fina korallrevet mellan öarna och ser bland annat hajar och en jättemussla. Havet kryllar av fisk. På lägerplatsen kryllar det däremot av jättestora kackerlackor.

Barnen i Selpele

Strandhugget i fiskebyn Selpele blir minnesvärt. Vi möts av ett tjugotal nyfikna barn, stora och små. En del av barnen har ganska ljust hår, ett arv från tiden då västra Papua tillhörde Nederländerna. Kommunikationen baserar sig på teckenspråk, här kan ingen engelska och vi ingen indonesiska, men alla är på gott humör och vi ler och pratar på fast ingen förstår någonting. Lunchstunden får stor publik.  Efter att ha traskat omkring i byn en god stund med en svans av barn träffar vi slutligen på en man som jobbat som polis på annan ort och kan lite engelska. Han visar var vi kan fylla på duschsäcken med färskvatten. Vi köper också mango direkt ur byns högsta träd. Avskedskommittén är lika stor som bryggan är lång, det vill säga cirka 50 meter.

Miljoner i sanden

Efter ännu en natt på en fin liten ö närmar vi oss byn Salio där vi hoppas fixa båttransport ut till Wayag och några dagar senare från Wayag tillbaka till dykresorten där vi startade vår paddling. Med kajak skulle det ta åtminstone två dagar ut till Wayag över öppet hav och mot starka havsströmmar. Byn är mindre än Selpele men har den obligatoriska kyrkan och egen livsmedelskiosk och bränsleförsäljning som sköts av en barsk kvinna. Vi hittar den enda tjej i byn som talar 20 ord engelska och förhandlingarna börjar, vi ritar tecken i sanden och skriver upp priser. Allt fler bybor samlas och deltar i argumenteringen. Ett redan klart avtal slås upp eftersom det plötsligt visar sig att byborna inte får besöka Wayag som är nationalparksområde. Nicke lyckas efter ytterligare några timmar ro iland ett avtal om transport till och från ön Uranie som är 5 timmars paddlingsväg från Wayag, priset sammanlagt 5 miljoner Indonesiska rupier.

Haveri och sjösjuka

Mitt på dagen nästa dag har vi äntligen packat kajaker och utrustning i longboaten och båtföraren har hittat två fungerande motorer. Båten, som är urholkad ur en enda jättelik trädstam, är en dryg kajak bred men över två kajaker lång. Motorstoppen är talrika under tvåtimmarsfärden över stora dyningar. Väl framme på den spännande lagunön Uranie packar vi snabbt kajakerna eftersom klockan är mycket och vi ännu har fem-sex timmars paddling ut till Wayag över öppet hav och genom områden med starka och oförutsägbara strömmar. Början går bra och vi håller god fart i tidvis mycket gropig sjö. Utmaningen börjar efter ön Quoy. Då det skymmer har vi ännu två timmar paddling kvar. I mörkret försvinner alla kontraster och jag blir sjösjuk i kajaken. När vi äntligen närmar oss Wayag och ska passera sydsidan av en liten ö upptäcker vi att vi paddlar på stället i en stark motström. Plötsligt slår stora brytande vågor in över oss bakifrån, i mörkret är de omöjliga att upptäcka i tid. Nicke går runt och jag ser pannlampan sjunka i djupet, lyckligtvis hänger Nicke kvar vid kajaken. Strömmen för oss snart långt ut ur det farliga området och Nicke kan äntra kajaken och pumpa torrt. Vi surfar slutligen in på skyddat vatten via en öppning på norra sidan av Wayag men före det spyr jag två gånger av sjösjuka. Utmattade slår vi läger och hör åskan dra in över öarna.

Wayag – tuffa toppar

Innanför Wayags skyddande öar glömmer man lätt havet utanför. Wayags toppar bildar en stor skyddande labyrint med både vita sandstränder och mangrove som vi paddlar runt en hel dag i och beundrar alla orkidéer som hänger från klipporna. Tanken var ursprungligen att tillbringa fyra lata dagar här, men på grund av att vi inte fick transport ända ut och den långa överfarten krymper vistelsen till en futtig dag. Vi samlar snäckor, utforskar skogen och badar i månskenet. Dagen för återfärd klättrar vi också upp på en utsiktstopp i arkipelagen och kan själva fota de klassiska Wayag-vyerna. Hit vill vi återvända! Återresan tillbaka till Uranie går bättre, trots att mitt roder nästan lossnar och bromsar upp. De sista timmarna paddlar vi i månsken till dånet av dyningar som i mörkret slår mot de branta stränderna.

 

Nästa dag kommer fiskaren som avtalat och hämtar oss och kör oss hela vägen tillbaka till dykresorten. Vi tar avsked av Raja Ampat i lugn och ro eftersom återresan med loangboat tar hela sju timmar. Sinnenas minneskort är fulla, i knäckebrödslådan skramlar strandfynden.