Vandring längs den vilda Baliemfloden i Dani-folkens berg

/Vandring längs den vilda Baliemfloden i Dani-folkens berg

Vandring längs den vilda Baliemfloden i Dani-folkens berg

Att ta sig till Baliem Valley i Västra Nya Guinea är inte så enkelt. Sträckan Sverige – Wamena krävde fem flyg, varav det sista var ett missionärsplan. Men väl framme kunde man bara fascineras av det Papuanska kaoset, av landskapen och inte minst av de alldeles fantastiska bergsfolken. Vi vandrade i Baliem Valley i december 2013 och firade jul i en lokal by.

Baliem Valley är en 60 km lång dal mitt på Västra Nya Guinea (provinsen Västra Papua) och kan bara nås med flyg över regnskogen. Här kring byn Wamena bor de kända Dani-folken som ännu för några årtionden sedan gick klädda i enbart penisfodral och idkade kannibalism på rivaliserande stammar. Totalt slutkörda efter tre dagar på resa flyger vi in över Baliem Valley och staden Wamena i ett missionärsplan. Tanken är att vandra uppe i bergen och möta Dani-folket.

Efter lunch med missionärsfamiljen i deras hus lämnas vi dock ensamma i kaoset Wamena, ett puttrande kaos till stad som ligger på 1550 meters höjd. Vi ser inga andra västerlänningar och blir ordentligt uttittade. Slutligen tar vi in på hotell för att nästa dag försöka skaffa de Surat Jalan-tillstånd som militären kräver av utlänningar för allt resande utanför Wamena samt returbiljetter ut från dalen. I hotellets reception träffar vi av en slump på paret Maria Bautista och James Robinson som önskar sällskap på den vandring de ska på. Vi hänger på eftersom vi då får hjälp av deras lokala guide att skaffa tillstånd och kommer oss iväg upp i bergen redan samma dag. Guiden lovar fixa flygbiljetter åt oss som vi själv misslyckats med, alla biljetter ut finns nämligen på svarta börsen och kostar dubbelt mot de officiella priserna. Maria och James har anställt både bärare och kock men vi har med oss egen mat och envisas med att bära alla grejor själv. Helst skulle vi också gå utan guide.

Militärkontroller

Papuanerna är ett stolt folk som inte trivs under det Indonesiska styret. Indonesien slog ner Papuanernas strävan till självständighet, något som den tidigare kolonisatören Holland ursprungligen önskade för Papua. I Baliem Valley och på andra platser i Papua händer det ännu att militären och lokala aktivister drabbar samman vilket gör att utlänningar inte får röra sig i vissa områden. För att ta eggen av upproret har Indonesien flyttat in stora mängder indoneser som de lokala kallar för ”straight hair”. Indoneserna har hand om all kommers och alla butiker medan de med Papuanskt ursprung med ”curly hair” till största del består av småbrukare som säljer sina produkter på marknaderna eller kör rickshaws i Wamena. Vi diskuterar självständighetsfrågan med den unga papuanska Mac, som driver ett eget guideföretag i Wamena och som studerat på universitetet. Han tillhör en ny välutbildad generation. Medan han tuggar på en betelnöt, så den röda saften rinner mellan tänderna likt blod, förklarar han att ser på de inflyttade Indoneserna med förakt och skulle gärna se ett självständigt västra Papua.

Vandringen inleds en bra bit utanför staden i Sugokmo där bilvägen tar slut och stigarna tar vid. Vår guide Tarim är en ung papuan som har ett par joggingskor som är flera nummer stora och som han köpt av sin storebror. Han har en brinnande kristen tro och en gammal Nokia med en pekskärm som är så sliten att det knappt går att se vad som står på skärmen. Telefonen visar sig vara full med bilder på Jesus-statyer samt lika många bilder på hans grisar som han är mycket stolt över.  Alla bärare och kocken går barfota och bär amerikanernas grejer på huvudet eller under armen.

Nakna män gör oss sällskap

Vi rör oss nu uppför den strida Baliemfloden i Dani-folkets områden och längs sluttningarna ligger små byar med runda hyddor med palmbladstak och höga stenmurar. Grisarna springer fria längs stigarna. Landskapet är mycket vackert. Sluttningarna är översållade av stenterasser byggda för hand där man odlar främst sötpotatis men också bland annat morötter, kaffe, chili och bananer. Och dessa otroliga papuaner! De går alla barfota i denna steniga och leriga terräng med enorma bördor i säckar på ryggen eller på huvudet från byarna långt uppe i dalarna. Alla hälsar och vi skakar hand, ofta länge och väl. Ingen talar engelska men vi har lärt oss de viktigaste fraserna och upprepar dessa åt alla som kommer emot: Wa wa wa (åt män, kan upprepas tiotalet gånger), La´uk la´uk (åt kvinnor) och sedan Selamat natal (god jul på indonesiska). Alla är nöjda och glada och vi nickar och ler stort. Många frågar efter cigarretter. En ung man med modern ryggsäck men iklädd endast penisfodral slår oss följe där vi strävar uppför branterna. Den första natten sover vi i byn Kilise. Maria och James får sin middag serverad som bärarna kokat över öppen eld. Bärarna och kocken äter själva det som blir över.

Nästa dag är en tuff dag för oss alla. Vädret är mycket hett och efter en lång vandring ska vi korsa Wamenafloden på en ranglig bro som sett sina bättre dagar. James vägrar, men efter att vi andra vågat oss före kommer han också slutligen efter. En lång dag avslutas uppe i byn Ugem på cirka 2 kilometers höjd där vi övernattar i en hydda med palmbladstak. Mannen som äger husen har två fruar, månggifte förekommer ännu allmänt. I de fattigare husen intill har familjen en odling av penisfodral! Vi fotograferar de hängande baljfrukterna och familjen som odlat dem. I Baliem Valley har papuanerna lärt sig att man ska ta betalt för fotografering så de får en mindre summa pengar för besväret. Ugem ligger högt uppe med en fantastisk utsikt över bergen och dalarna med byar sträcker sig ännu tiotals kilometer åt två olika håll. Vi brinner av iver att fortsätta själva men tiden är för knapp och vi får nöja oss med en kortare vandring denna gång.

Härliga människor!

I slutet av vandringen vill Tarim föra oss till byn Dugum som ligger väster om Wamena. Det visar sig vara en by delvis byggd bara för turister. För en miljon Indonesiska Rupees (cirka 500 kronor) kan vi nästa dag få se en uppvisning med krigsdanser av män i penisfodral och kvinnor i bastkjolar. Vi bestämmer oss efter stor tvekan att se uppvisningen eftersom vi kom för att se folket som det lever nu och inte några konstgjorda uppvisningar. På kvällen stjäl en svart liten gris svår medhavda Malaxlimpa ur vår hydda och vi bygger en barrikad framför hyddans dörr av bräder.

Uppvisningen nästa dag är inte så tokig trots allt. En stor grupp mestadels äldre män och kvinnor genomför en något trött samling krigsdanser och visar hur man tänder eld med traditionella metoder. Dessa människor och deras kroppar är otroligt fascinerande, den förlorade kultur de representerar och deras vänliga utstrålning. De skakar hand med oss hur länge som helst och en gammal man sitter en lång stund kvar med oss efter uppvisningen och bara ler. Vi bjuder honom på saft som han uppskattar. Två av kvinnorna saknar flera fingrar på sina händer och vi har redan tidigare under vandringen lagt märke till samma fenomen. Tarim förklarar att man ännu på 70-talet då någon i familjen dog högg ett finger av en kvinna i familjen för att själen inte skulle gå förlorad.

Vi gör också en lång vandring genom skogen till en saltvattenskälla och Tarim visar hur man i naturen hittar de olika färger som Dani-folken traditionellt målar sig med inför krigsdanserna. Tarim gläder sig över att få vandra hem till sin hemby långt väster om Wamena till jul. Under vår vandring brister han flera gånger ut i någon traditionell sång som kvinnorna i byn sjunger på julen.

Magisk natt!

Och nästa natt, natten efter julafton, sker magin. Jag vaknar till ljudet av en trumma tretiden på natten. Sedan inleds sången och nu är det inga trötta uppvisningskrigare som sjunger. Hur många familjer eller byar som deltar vet jag inte men liggande i vår hydda kan jag höra hur sången är kraftfull, rytmisk och stridsropen vilda och vassa. Nu kan man höra ekot från gångna generationers kvinnor och män ljuda och blir starkare och starkare. Sången fortsätter i flera timmar. Då solen börjar gå upp slutar sången lika tvärt som den började. När vi kryper ur hyddan på morgonen är allt som förr, en kvinna tvättar byke, en gris bökar i leran.

Vi lämnar Wamena följande dag då vi efter många om och men och falska alarm får våra flygbiljetter till Trigana Air som Mac köpt åt oss på den svarta marknaden. På biljetten heter jag Barbara och Nicke heter Robinson. På startbanan springer grisar och barn och i planet är det fria sittplatser. Piloten är så fet att han tar sig in i cockpiten i sidled. Trigana Air störtar tack och lov inte denna gång utan vi kommer oss tryggt till Sentani och kan flyga vidare med inrikesflyg till Raja Ampat där vi ska dyka och paddla i några veckor! Äventyret kan fortsätta!

Våra tips!

Kring Wamena: Reservera minst en vecka, helst två, för att utforska så mycket av Baliem Valley som möjligt. En guide kan hjälpa dig att hitta runt men var försiktig, det finns många lurendrejare. Ta inte första bästa guide som erbjuder sina tjänster utan hör dig för om vilka som rekommenderas. Man kan också röra sig i området utan guide men nästan ingen talar engelska så det kan bli knepigt tid att ta sig fram. Ett problem är att det inte finns kartor området, märkta vandringsleder existerar inte.

Missa inte: De lokala marknaderna där papuanerna säljer sina produkter och grisarna sköter renhållningen. En fullkomlig explosion i färger, lukter och sinnesintryck för oss som är vana vid sterila frysdiskar och smaklösa tomater.

Flyg Cessna! Missionärsorganisationerna AMA och MAF flyger från Wamena till olika byar i Baliem Valley.  Om man har tur kan man eventuellt rymmas med i något plan mot och vandra tillbaka till Wamena.

Säkerhet: Papua känns mycket tryggt och vi hade aldrig några problem med stölder eller med att lämna grejer obevakade.

By | 2018-05-07T19:20:47+00:00 maj 7th, 2018|Indonesien_sv|0 kommentarer

Lämna en kommentar